(Delar ur artikel i DN)
"Straff hjälper inte bråkiga barn" av Malin Nordgren
Det är inte med auktoritär gränssättning utan med förståelse man kan hjälpa barn som har svårt att samspela socialt, menar den amerikanske barnpsykologen Ross Greene.
Att hjälpa "explosiva-oflexibla" barn att utveckla sina förmågor att reagera mer välanpassat på de krav som livet ställer är inte lätt, men det går, säger Ross Greene. Fast inte genom att "sätta gränser" och visa vem som bestämmer.
Ross Greene är chef för en avdelning vid Massachusetts General Hospital i Boston, USA och biträdande psykologiprofessor vid Harvard Medical School. Han har alltid tyckt om att jobba med barn, berättar han, och alltid intresserat sig för de "besvärliga" barnen, redan när han som ung arbetade som lägerledare. Som psykolog specialiserade han sig på adhd men började mer och mer ägna sig åt de allra "svåraste" barnen, med eller utan adhd.
De flesta vuxna vet att vredesutbrott hos en tvååring ofta är ett annat, om än för omgivningen jobbigt, sätt att säga "jag tycker inte om den här situationen" eller kanske helt enkelt "jag är hungrig". Men utbrott och "trotsighet" hos äldre barn tolkas gärna på ett annat sätt. Och trots god vilja hos både föräldrar, förskollärare och lärare blir resultatet ofta en utskällning. De vuxna vill "sätta gränser" eller också orkar de helt enkelt inte med situationen och tappar fattningen.
Även om vuxna i dag många gånger tänker att det på något vis är "synd om" bråkiga barn, betraktas deras beteende ofta som viljestyrt och manipulativt. Men för att kunna hjälpa barnen är det grundläggande att man förstår bakgrunden till svårigheterna, säger Ross Greene.
De flesta barn kommer ur trotsåldern för att de gradvis lär sig sådant som att uttrycka sina behov på ett mer effektivt sätt, att tåla frustration och "växla spår" när situationer ändrar sig och att lösa problem genom att tänka ut möjliga utvägar. Sådana förmågor är otroligt viktiga, hela dagarna är fyllda av situationer där de är nödvändiga. Men det finns barn som inte utvecklar förmågorna till flexibilitet och tolerans för frustration i samma takt som andra.
Gemensamt för många barn med olika svårigheter av den här typen är problem med vissa hjärnfunktioner, framför allt i frontalloberna, som styr exempelvis förmågan att skifta från en idé eller situation till en annan, att planera, lösa problem och kontrollera impulser. Med detta följer ofta problem med social kontakt och kommunikation - bristerna kan också innebära sämre självinsikt och dålig insikt om hur det egna beteendet påverkar andra människor.
En av de positiva sakerna med forskningen kring det här är att vi kan komma ifrån standardförklaringar till att barn gör sådant vi inte gillar, säger Ross Greene. Man kan jämföra med synnedsättning. De flesta av oss utgår inte från att människor som ser dåligt ofta låtsas ha svårigheter för att de ska få uppmärksamhet och vi är glada att inte ögonläkarna säger "jag tror att du kan se bättre om du bara vill". Precis som ögonläkare brukar göra rekommenderar jag att man ska undersöka och försöka förstå problemet och sedan använda en behandling som gör livet lättare och passar de individuella behoven.
Ross Greene har arbetat fram en behandlingsmodell som han menar minskar frustrationen, antalet vredesutbrott och bråk och samtidigt hjälper barnen att utveckla de förmågor de brister i. Lite skämtsamt säger han att vuxna får fungera som "surrogat-frontallober".
Ross Greens metod innebär bland annat att man lär sig att förutse konfliktsituationer och förebygger dem. Man måste också prioritera - många konflikter handlar om prestige och är onödiga. Det viktigaste är att hjälpa barnet att vara lugnt och sansat när det är frustrerat, så att barnet kan hantera sina känslor och tänka klart, och att sedan hjälpa barnet att självt tänka igenom saken och hitta lösningar. Barnet blir också hjälpt av att man visar att man förstår svårigheterna.
Trots att kunskaper om bakgrunden till sådana här svårigheter funnits länge, är det få behandlingsmetoder som verkligen tar hänsyn till det, menar Ross Greene. I USA är det vanligt med beteendeinriktade förhållningssätt där barnen får belöningar respektive "straff", men då hjälper man inte barnen lika mycket med grundproblemen, säger han.
Skolan är lika viktig som föräldrarna när det gäller att hjälpa de "explosiva" barnen. Och lärare och föräldrar måste samarbeta.
Flera utvärderingar av behandlingsmodellen har visat att den fungerar bra, men det behövs fler och större studier, säger Ross Greene. Nu används modellen i bland annat skolor i Massachusetts, med goda resultat. Både "explosiva" barn och andra barn har nytta av den.
Skolan är alldeles för inriktad på lärandet, när den borde bry sig mest om socialt samspel. Det är det som skapar de största problemen för elever, och när det fungerar bättre kommer lärandet på köpet. Klasskamraterna betyder lika mycket som de vuxna. Skolan måste arbeta aktivt för att skapa en stark gemenskap mellan eleverna, en stämning där man accepterar och tolererar olikheter och att olika personer behöver hjälp med olika saker. Ett gemensamt klassmöte varje dag redan från början, där man diskuterar problem och där elever får berätta om sig själva, är en bra grund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar